Showside

Mitt liv börjar i kvarteret Paradiset, på Kvinnokliniken i Lund. Mina första två månader bor mamma och jag i kvarteret intill, hos mormor och morfar, innan vi åker till Tyskland för att förenas med far och min tvååriga syster. Kriget har tagit slut. Freden firas.
Det är mycket nära att mitt liv inte blir längre än två månader.
Hur många gånger har jag passerat det gamla trevåningshuset på Sölvegatan 11 på väg till Författarskolan på Sölvegatan 13? Den kala nedklottrade sidoväggen på elvan sticker ut en bit från fasaden intill, en trotsig utmaning mot den moderna byggnaden som inrymmer SOL, Lunds Universitets Språk- och Litteraturcentrum. En tysk på besök trodde att huset blivit bombat och att en ny konstruktion nödigt passats in i luckan, vägg i vägg.
Mina medstudenter på Författarskolan har hört det tillräckligt ofta, men så är det: Jag studerar i huset bredvid det där jag bodde mina första levnadsmånader. Och ett kvarter ifrån där jag föddes. Slumpen, finns den?
Det finns verkligen frågor att besvara? Kan en roman vara ett sätt att besvara dem?