Där står han, Gösta Ekman och gråter. Alldeles nära Rössjökanalen i Malmö. Varför gråter han? Vad är det han tittar på? Gösta som berett så många människor glädje, att han gråter! Visserligen bara en tår då och då, men det ser ömkligt ut. Kanske driver han med oss, kanske är han inte alls ledsen? Blicken är riktad mot något på andra sidan kanalen. Bestämt ser han på Brandstationen, men är det så ledsamt?
Fast en glad skit är kanske deprimerad när han är för sig själv?
Nej, Gösta ska förkroppsliga det svenska tungsinnet. Se där. Det är oss han förkroppligar! I Malmö. Malmö som är mångfaldens stad i Sverige. Den borde väl vara Sveriges minst tungsinta stad? Tungsinnet borde vara utspätt, liksom?
Det är jag säker på.
På fasaden bakom Gösta, vid Södra Esplanaden, finns ett solur och en inskription: ”Akta på tiden, tiden inte aktar”. Och ett årtal, 1928. Alltså långt innan Gösta ställde sig framför huset. Men det passar bra, tycker jag. Livet är kort och konsten är lång. Gösta påminner oss om det, med alla fina bidrag som fortfarande lever.
Räckan av husen på gatan är speciell, med varierande storlekar och fasader, där ett hus särskilt pockar på uppmärksamhet. Ett litet gult hus i ett plan. Där skulle man bo. Kanske. Fast jag läste nyligen att det var giftigt, undrar om någon bor där nu.
Malmö är verkligen en stad med brokiga fasader, det upptäcker man när man börjat se upp. I Lugnet frammanar fasaderna det tungsinne som Gösta ger uttryck åt. Men går jag in mot staden blir jag lättare till sinnet. De deprimerande inslagen blandas upp.
På Stora Nygatan uppenbaras mer och mer av variationsrikedomen bland byggnaderna. En del är banalt och slätstruket, annat är vackert och somt är lekfullt. Många fasader utstrålar makt i olika perioder av stadens historia, och resultatet är inte alltid tilltalande. Men ser man upp fångar man in grodor, demoner, tomtar, knektar och troll. Arkitekterna leker med stuckaturer, trappor och balkonger med sirliga räcken.
Apoteket Lejonet ligger i storstadshörnet, som Södergatans utlopp till Stortorget kallades förr. Byggnaden är laddad av viljor; arkitekternas uppvisning av tysk renässans och byggherren Teschs entreprenörsanda. Jag lär mig att de blev ovänner. Apotekarens minne lär vara bevarat i en byst ovanför, en hermiplaster heter det.
Det har påståtts att Malmö inte har någon identitet. Inget kan vara felaktigare. Men ibland är det bra att se upp i Malmö.
Peter Winai