Han kom till Sverige 1949. Då var han tre år, hans syster två år äldre. De kom från Tyskland till Sundsvall där pappan fått läkartjänst vid Länslasarettet. Pappa var tysk, mamma svenska, eller svenskfödd tyska, som det kunde heta. De blev väl mottagna. Snart flyttade de in i Gröna huset som var bostad för sjukhusets personal. De kom från olika länder. Pojkens bästa kompis som var estnisk. Den skotske läkaren med sin Citroën, som drömde om Cadillac, normannen som fiskade lax när han kom åt och de judiska systrarna som passade pojken och hans syster ibland. De hade överlevt koncentrationsläger i Polen.
Det blev en lycklig tid med fester, tomatgrillning på gården och på vintern massor med snö att bygga grottor av.
Familjen flyttade sedan runt och hamnade så småningom i Stockholm. Pojken var i tioårsåldern när teven kom in med bilderna i hemmet. Bilderna från koncentrationslägren. Oförberett, ofattbart. Telefonen började ringa. Upprivna patienter som överlevt lägren ville prata med doktorn.
Offren för Hitler och hans anhang var många. De dog i kriget, i koncentrationslägren och i krigets efterföljd; fördrivna, hemlösa, våldtagna. Många barn ärvde skulden, också pojken som kom till Sundsvall 1949.
Sedan kom frågorna – om vem som visste, vem som borde vetat, vem som borde agerat, vem som bar skulden. Då kom också den legitimerade rasismen. ”Pinsamt att ha en tysk bil.” ”Du får ursäkta mig, men jag tål inte tyska.” ”Tyskar är djur.” Historieläraren fick pojken att huka sig.
Pojken sa: ”Familjen har franska rötter, farfar bor i Schweiz”. Ett skydd mot mobbning, men en terminologisk inexakthet.
Före kriget hade kontakterna med Tyskland varit täta. De fortsatte när Hitler tagit makten. Folk åkte dit för att studera, utbyta forskningsrön och ha kul. Aningslöst, eller? De for till Berlin, München och Heidelberg. Tyskland var storebror.
”Den nazistiska retoriken var uppenbarligen effektiv”, skriver Magnus Halldin[1], ” även för den som kommit till Tyskland som tillfällig gäst” och citerar den svenske författaren Vilhelm Scharp: “Det var inte underligt att utländska turister på förväntansfullt besök kunde återvända hem med beskedet, att tyskarna enigt slutit upp kring sin av högre makter utkorade ledare.” En judisk kvinna anförtrodde Scharp att hon tvingats stoppa sin näsduk i munnen för att inte falla in i hyllningsropen vid en parad. Alldeles för sent kom många till insikt om att feststämningen betalades med hatkampanjer mot judar och brutala övergrepp på försvarslösa meningsmotståndare.
Halldin skriver också:” Under gynnsamma omständigheter kan ögonvittnet vara historieskrivningens klaraste lins. Vittnets ord gör ofta ett starkt intryck.”
Svenskarnas resande till Tyskland skedde utan praktiska eller moraliska hinder. 1936 reste ett glatt gäng på skolungdomsutbyte till Mühlhausen. Bland dem var en sjuttonåring från Umeå, en flicka som tio år senare blev pojkens mamma. Hon fick bo tillsammans med en tysk flicka, som höll Hitler som idol. Hon fick följa med på allehanda nazistiska manifestationer. Hon tecknade ner allt i sin dagbok, naivt, nyktert och skeptiskt. Hon noterade när Hitler talade, ”ganska hyfsat för att vara han och det han sa var det humor i … ” Flickan behöll sin skepsis och blev arresterad för att hon inte gjorde heil Hitler, men klarade sig undan för att hon var svenska.
Utbytet och tankeflödet med Tyskland fortsatte under kriget. Kultur- och forskningsutbyte- och politisk propaganda. Svenskar var med om att tonsätta det rashygienska partituret och dominerande socialdemokrater spelade på klaveret. Andra också. ”Vetenskapen” stämde väl med tankar om likriktning och urval.
Sverigedemokraterna har gjort en propagandafilm. Ur arkiven grävs Folkhemmets osminkade inspirationer från Tredje riket fram. De är inte svåra att hitta. SD gjorde det. Det är sannolikt att det kommer mera därifrån.
Därför är det dumt att förneka. Och farligt att gömma.
När kriget kom bröt inte Sverige med storebror. Inte alls. Kontakterna fortsatte. Tyskland svällde av tillförsikt och makthunger. Omvärlden böjde sig, Chamberlain hade tidigare deklarerat att det var ”fred i vår tid”. Sverige anpassade sig. Mer än nödvändigt? Det är omöjligt att svara på, men så skedde. Transittrafiken till Nordnorge är känd, åtminstone för äldre generationer. Andra delar är mindre kända, som att svenska krigsfartyg gav tyska fartyg eskort upp i Bottenviken. Censurlagar infördes, i stort sett effektiva.
Efter Sverigedemokraternas lansering av sin propagandafilm träder namnkunniga kolumnister grötmyndigt fram till försvar för Sveriges handlande. Ett av de märkligaste argumenten är att agerandet räddade tusentals judar i det senare skedet av kriget. Det må ha varit en effekt, men knappast syftet. I själva verket ombalanserades den svenska neutraliteten, tidigare med lutning åt Nazi-Tyskland, nu med lutning åt de allierade. Rationellt. Men inte heller försvarade det att Socialdemokraterna flörtat med rasbiologin.
Eller den tidigare hållningen till judiska flyktingar. Ett av de grövsta tilltagen var J-stämpeln. På svenskt förslag infördes ett särskilt viseringstvång ” … för den kategori tyska medborgare, som icke i Tyskland ansågs som önskvärda”. Till svenska passkontroller utgick ett hemligt cirkulär om utvidgad avvisningsrätt: Innehavare av österrikiska eller tyska pass som ”äro märkta förmedelst anbringandet av bokstaven ‘J’ å passets första sida äro emigranter.”
Judiska flyktingar avvisades vid gränsen.
1941 ändrades den svenska politiken. Judar skulle tas emot. Det var redan känt att de inte skulle släppas ut ur Tyskland eller dess ockuperade länder.
Mycket är glömt och en hel del är gömt. I unkna hörn finns det mer som vi helst inte vill bry oss om. Jag är inte ute efter att straffa, inte heller att förlåta, men komma närmare förklaringar till det som faktiskt har hänt. För min personliga del är argumentet att jag är en av dem som ärvde skulden. Då vill jag också veta vad det var som hände och vilka som var inblandade. Inte bara de som var inne i terrorn utan också de som var utanför. Som utifrån såg det som skedde.
Jag har också ett principiellt argument. Om vi skyfflar undan obekväma sanningar, om vi tillämpar selektiv tystnad, då överlåter vi till nynazister att exploatera sanningen. Och blanda den med falska fakta.
För nya människor växer upp, med en trygg uppväxt i Sverige eller med fruktansvärda erfarenheter från krig. De har också rätt att slippa den selektiva tystnaden.
[1]Halldin, Magnus, Scharp vittnade om tredje rikets födelse; Artikel i SvD 20170711