Stäng ner! Eller Ord som dödar.

Det var dags att agera och agera kraftfullt. Jag var inte ensam om att oroas för Sverige, det gjorde också många andra med insikt och överblick.

Men de Ansvariga fortsatte att hävda sin lagomstrategi, medan äldre människor dog som flugor där skyddet mot smittan tycktes vara näst intill obefintligt. Nej, fel: smittan till och med befordrades när den oinitierade personalen gick till jobbet med smitta.

Det värsta var att dessa förträffliga uppblåsta män i sina ingrodda roller hade en synnerligen slapp människosyn. ”Lite svinn får man räkna med.” ”På sikt är vi alla döda.” Sagt av den där stroppen som tydligen var någon slags halvhemlig konsult åt generalen själv.

Javisst, man ska vara snäll. Man ska skilja på sak och person. Men i vissa lägen gäller inte detta; man får inte gehör för sin sak om man inte angriper personen.

Alltså. Helt sant var det att tjänstemän utan talang tilläts styra med vad de kallade sin strategi.

För det var ingen strategi alls.

Mitt förakt bara stegrades när jag såg dessa halvfigurer uppträda som landsfäder, lagom lågmälda och eftertänksamma i uppsynen. Förledande. Och visst var det sant: en man med typiskt svenskt mellanmjölkligt, slätstruket utseende hade utsetts att leda”strategin”. Jag inte bara anade, jag insåg att detta måste vara en konspiration mot Sverige. Detta var konsten att förvärra en pandemi. Det var så klockrent och det kunde ha varit en fars om det inte var dödligt allvar. För de som styrde bortsåg helt ifrån att människor smittade andra utan att uppvisa symtom.

Och lika illa. Lagomgubbarna raljerade över munskydden. De skulle bara förvärra det, hette det. Men om en enda människa kunde räddas från smitta skulle munskydd naturligtvis användas. Eller hade resten av världen fel?

Självklart skulle samhället ha stängt ner omedelbart, när pandemin anades. Men inte.

Det var logiskt ur de där cynikernas perspektiv. Det var rätt att släppa på smittan hos äldreboende, för de äldre skulle ju ändå dö. Och så kunde man låta yngre bilda horder av smittbärare. Flockimmunitet, kallades det.

Om de skulle få smaka på sin egen medicin.

Orden kom till mig. På lång sikt var ju ändå alla döda.

Plötsligt insåg jag. De ska ju ändå dö, de också, de som styr.

Ibland måste man agera, även om det tar emot.

Min plan tog form.

Äldreboendet. Det var inte svårt att hitta ställen där besökskontrollen var mindre rigorös. Ställena kunde identifieras bland dem som vägrade ge uppgifter till media.

Hur lätt som helst. När jag ringde på hos seniorboendet Aftonrodnad hade jag en låda munskydd med mig. ”Jag skulle leverera de här gratis, med villkoret att jag först fick kontrollera miljön som de kommer att användas i.”

Tänk vad svenskarna är auktoritetstroende, fortfarande. Lätt som en plätt. Besök hos tre äldre räckte. Ja, det hade nog räckt med en person. Luften i lokalerna verkade mättad av osunda aerosoler. Själv bar jag givetvis munskydd, eller rättare andningsskydd, som ju skyddar bäraren, vilket de vanliga munskydden inte gör. Instruktionen som jag gav var att låta den äldre prova ett munskydd, som personalen sedan fick stoppa i en plastpåse som jag tog med mig. Mina virologiska kunskaper var inte igengrodda. Jag visste hur jag skulle ta hand om odlingarna.

Detta var steg Ett. Jag hade viruset. Nu vidtog steg Två.

Det var samling och föredragning klockan fjorton på tisdagen. Jag satt i främsta raden och coronabyråkraterna hade kommit till frågestunden. Jag bara väntade på munskyddsfrågan. Den kom.

Jag räckte upp handen. Han kände inte igen mig, eller kanske han låtsades att han inte gjorde det, i varje fall hade jag bytt hårfärg och frisyr och bar lätt dimmade glasögon. Rösten under kontroll, såja, jag hade tränat det jag sa framför spegeln tidigare:

”Men hur menar du då att man ska bära munskyddet, vad menar du med att folk använder det fel?”

Han såg sig runtom efter ett munskydd att demonstrera med.

”Här!” sa jag och gav honom ett – och han tog betet. Med synlig förtjusning visade han hur munskyddet halkade nedanför näsan, hur man fingrade på dess insida.

Jag väntade, förvissad om vad som skulle hända. Under tiden uppdagades det som jag och många andra med fördjupade forskarkunskaper noterat. Den lille mannen som skulle företräda Sverige i EU fjantade omkring som en huvudlös höna och hade inget att sätta emot. Big Pharma som konstrade med leveranserna av vaccin – helt i linje med vad vi förutsett. Någonstans i schweiziska och offshore-banker fylldes medlöparbyråkraternas konton på. Vinsterna skulle maximeras genom optimal tillförsel av vacciner.

Nyheten kom fem dagar senare. Pandemigeneralen var smittad. I gott sällskap med de andra fjollorna, Bolsonaro, Boris och Berlusconi.

Det dröjde ytterligare två dagar innan jag själv kände symtomen. Jag blev inbokad på ett rum tillsammans med en annan kvinna i samma ålder, som verkade riktigt sjuk. Dagarna flöt ihop. Det kom inga nyheter om generalen, men dödstalen och smittostatistiken pekade bara uppåt. Det dämpade spåren av tvivel och gav mig bekräftelse på att jag gjort rätt. Det som kan kännas fel i stunden är ändå riktigt i det stora hela, det vet jag med den utblick jag har. Jag antecknade det.

”Så var det dags för respirator”, sa en röst långt borta. Men det gällde säkertden andra kvinnan. Jag fortsätter min berättelse senare. Nu ska jag vila en stund.

Comments are closed.